Nyårskrönika.

Vid förra årsskiftet var jag fortfarande rätt djupt nere i stressträsket. Jag tror, i efterhand, att sjukskrivningen för utmattning eller stress är till för att läka de akuta symptomen. Och när man sen börjar jobba heltid ska man liksom lära sig på nytt att leva ett hållbart liv. Det är inte helt lätt, i mars var jag så nere i skorna att jag sökte nya jobb, grät varje dag och hade ingen lust med någonting. I april fick jag plötsligt en känsla av pepp och att jag faktiskt brydde mig om något på jobbet. Jag kände en mening med saker och ting igen. När de började ringa från jobben jag sökt kände jag nej, jag vill inte alls byta jobb!

Ungefär samtidigt kändes det mer roligt än dränerande att vara med barnen. Missförstå mig inte, kärleken till barnen är ju alltid samma. Men helt plötsligt kunde jag känna en uppskattning av deras närvaro som jag inte kunnat känna på ett tag. Och att den mysiga och roliga delen var större än den dränerande. Sen dog Anders pappa tidigt i juni och lämnade två hus till bristningsgränsen fulla med eletronikdelar. 

I höst har jag kämpat lite med att hålla huvudet över ytan med ungefär 50 procent vab/sjukdom, mycket på jobbet och Anders bortrest varannan helg för att städa och sortera i första huset. Jag gnisslade av en tand i november, det blev lite av ett wake up-call, att min situation denna höst inte alls varit balanserad på något sätt. Samtidigt fick jag tillbaka min matlagningsglädje som jag inte ens känt ett uns av på kanske två år. Det går framåt ändå. 

Nästa år fyller jag 40, om 21 dagar. Är inte riktigt redo för det. När jag skulle fylla 30 kändes det mycket lättare, nu krisar jag visserligen inte men jag känner mig gammal. Som för lite smör på en för tjock skiva bröd, som Bilbo sa. Livet bara rullar på och vi vet inte ens var vi kommer bo om ett år.

Men vi har det bra såklart. Att komma hem till vår stora rymliga lägenhet efter åtta dagar hos svärmor gav ändå känslan av wow, vad jag gillar att va hemma ändå.

Vilken deppig sammanfattning. Jag har ju massa bra saker i mitt liv också. Men året har varit sådär, helt ärligt. Nästa år kan bara bli bättre!

Gott nytt år!

Hur det går...

Snart är det jul och i år är första året på länge som jag faktiskt inte ser fram emot julhelgen. Med sommarens veckor i Norrtälje färskt i minnet har jag lite svårt att känna glädje över x antal dagar i en liten trea där vi eventuellt är isolerade pga sjukdomar och jag är ensam med barn som klättrar på väggarna. Jag vet, det behöver inte bli så, men det kan bli och det räcker för att jag ska känna att julen eventuellt kan ta sig i brasan. Men snart är det över iallafall, tömningen av huset alltså..."

Så skrev jag den 17:onde. Vi kom hit kvällen den 21:a december. Den 23:e vaknade vi upp till en febrig Elvira som inte hade covid-19. Hon har sen dess varit snorig. Igår vaknade vi upp till en svärmor med feber. Sju dagar idag, exakt noll dagar med kusinerna ännu, men idag träffades de utomhus i nån timma. Är sjukt sugen på att åka hem nu, så sugen på att va hemma faktiskt. 

Fotjävlar.

Fick lov att kasta in handduken och åka och köpa skor i lördags.

Lång boring fotstory kommer här: 2000 fick jag problem med hallux valgus på vänsterfoten, men slutade tro att jag hade storlek 36 och sen dess har det aldrig varit ett problem.

Förra hösten fick plötsligt problem igen, och efter en halv vinter av långa coronapromenader och en sommar med snälla sandaler blev det tydligt i höstas att nej, de skorna jag haft ett år (och hade ett par sprillans nya i förrådet av) de skapade ju problemet. Så jag köpte nya skor på skoaffären här i Huskvarna. De var väldigt hallux valgus-vänliga men helt plötsligt vaknade hälsporren till liv på andra foten. Fick hälsporre i samband med alla miljoner promenader med Elvirabebis, och så  försvann den lagom till nästa graviditet.

Nu var det som tusen nålar i min stackars häl, men den onda hallux valgusen hade gått i dvala igen. Så i lördags laddade jag elcykeln och cyklade till intersport och köpte extremt fotriktiga vandringsskor med hela baletten, till och med goretex så nu kanske jag kan göra mig av med mina lekparksskor (extremt fula, vattentäta skor som passar tre av fyra lekparkssäsonger).

Nu ska jag iväg och laga en tand som jag gnisslat sönder på grund av stress. 

Och de som säger att det är roligt att bli äldre, de ljuger mest troligt.

Tvenne kalas och en biograf.

I helgen ska barnen på varsitt kalas, varav ett kalas är båda bjudna för att storasyster i familjen skulle få ha någon att leka med när lillebror har sitt. Egentligen skulle det varit förra helgen men då satte sjukdom stopp för kalaset.

I förrgår var jag på bio. Vi var kanske 10 pers i salongen så det kändes helt okej. Vi såg House of Gucci och den var över förväntan bra. Jag har ett litet bio- och hänggäng där två är barnfria och en lever varannanvecka-liv, och så jag då. Det finns således ofta fler aktiviteter planerade än jag hinner med och jag hänger på när jag kan och orkar. Oftast orkar jag, vi är tre ex-utmattade personer av fyra så förståelsen är stor för när energin går ner i skorna.

Ett bra hänggäng och en lifesaver under dessa år, vänner är bra skit.

Snart är det jul och i år är första året på länge som jag faktiskt inte ser fram emot julhelgen. Med sommarens veckor i Norrtälje färskt i minnet har jag lite svårt att känna glädje över x antal dagar i en liten trea där vi eventuellt är isolerade pga sjukdomar och jag är ensam med barn som klättrar på väggarna. Jag vet, det behöver inte bli så, men det kan bli och det räcker för att jag ska känna att julen eventuellt kan ta sig i brasan. Men snart är det över iallafall, tömningen av huset alltså...

Filmidé.

 Jag är sjuk idag, för 150:onde dagen i rad eller nåt. Jag såg iallafall en rätt värdelös romcom med hon den äldsta från Huset fullt. Iförsig var den inte helt värdelös, det var uppfriskande att tjejen valde sitt liv före killen, och killen steppade upp och anpassade hela situationen kring henne, sånt ser man ju inte så ofta vid "you had me at hello-filmer". Så visst andades den lite modernitet ändå, det gjorde den. Obs, jag såg inte hela denna made for tv-film utan hoppade in efter nån halvtimme.

Men hade det inte varit roligt om man tog ett manus till en dussinfilm av klassisk romcomtyp, och sen ändrade man alla roller till det motsatta könet? Den hade man ju velat se, eller hur?!

Nu kändes det.

 Jag har ju inte varit sådär väldigt påverkad av coronan, har inte så många intressen som fått stryka på foten. Det drygaste har varit att inte ha valet att göra vissa saker, samt alla påtvingade utomhusträffar i skitväder. Samtidigt har jag varit väldigt nöjd att min fomo fått vila ordentligt.

Men idag fick vi meddelande om att skoldiscot på fredag är iställt. Och jag har kanske varit med och hajpat detta en del, men hur spännande är det inte att vara sju år och få gå på skoldisco? Jag har pirrat by proxy i flera veckor. Men så ökar smittspridningen över hela världen och nya mutationer på det.

Aj.

Pestens tid.

Big fat triggervarning på detta inlägg!!! 

I torsdags vaknade lille H vid 22:30 och hade ont i magen. Eftersom en stor fet lapp om att "nu går det magsjuka på Ekan" hängt i dörren på förskolan i över en vecka var det inte så svårt att lista ut vad det kunde bero på. Natten blev något kaosig, men på fredag nådde han bra, om än lite trött. På eftermiddagen satt vi i soffan och plötsligt sa han att det rinner vatten på hans arm... Från ett plåster. 

I tisdags hade han ett brunt sår, det såg ut som ett skrubbsår eller ett sånt brännsår man får om man glider på ett gummigolv. Han kunde inte minnas att något hänt men då han råkade riva till det så det började blöda satte jag på ett stort täckande plåster. Dagen efter kom han hem från förskolan men ett litet plåster som liksom satt till hälften på såret men till hälften utanför. Området såg irriterat ut så jag satte på ett ännu större plåster, sånt för större sår på knäna typ. Det såg lite irriterat ut dagen efter men han hade inte ont så det verkade inte vara någon fara med det.... tills det började rinna ur det. Jag lyckades lossa plåstret men huden följde med, det rann vätska över hela armen och jag kände paniken komma över mig. Stackaren fick sitta på en handduk med plåstret till hälften av, det såg ut som en riktigt risig brännskada ser ut när det börjar vätska sig. 1177 såg bilder på det och sa att vi borde gå till vårdcentralen men jag påminde om att vi var magsjuka, så till sist ville de inte ta emot oss. Men skickade oss till apoteket där vi skulle visa bilder och be om råd för hur vi skulle ta hand om det.

På kvällen beklagade jag mig i min mammagruppchatt varpå min kompis som är receptarie sa "men det låter ju som svinkoppor?" Ja men herregud, ja, och jag hade till och med ont i halsen i samband med att han fick såret, precis som när E hade det. Och hur det startade, att han hade ett stort sår som inte gjorde ont, som växte när vi tänkte över det... allt blev så logiskt! Och vips hade han inte det köttigaste köttsår jag nånsin sett, utan förmodligen svinkoppor. Att varken 1177 eller apoteket kunde tänka den tanken hade nog att göra med att det såg så fruktansvärt illa ut. Att tvätta och hålla rent såret i helgen har varit en stor pina och krävt mycket tapperhet, men nu är det iallafall bara torrt och fnasigt. 

E skadade sin fot i lördags och blev magsjuk igår och jag somnade med feber.

Den här höstens alltså, ta dig i brasan!

Två saker som provocerar mig.

 Lösnaglar. Alltså såna där läskiga långa naglar i akryl. Jag hade en bekant som startade nagelfirma och konstant la ur bilder på när en lösnagelhand håller i ett nagellack på det där läskiga sättet så man ser alla naglar, med handen formad som en klo... helt onaturligt och extremt provocerande. Jag avföljde. Jag vet inte varför jag blir så provocerad av lösnaglar, men igår försökte jag mig på en hobbyanalys. Jag tror att eftersom jag alltid haft hobbys eller arbeten där fingrar utan naglar krävs för att ens kunna arbeta vanligt blir jag liksom irriterad, har människor med lösnaglar inga hobbys? Typ så tänker jag. Ungefär lika onödigt som när man band fötterna på kinesiska kvinnor i överklassen, för de behövde ju ändå inte gå. Fingrarna används ju exakt hela tiden, så vem är du att komma här och inte använda dina fingrar till nåt vettigt liksom?

Den andra saken jag blir provocerad av är folk som måste äta vissa saker till högtiderna. Det är alltid en mängd olika saker, och ofta rätt vidriga saker om man tänker efter. Ge mig en tacojul, eller en sushimidsommar. Bryr mig faktiskt inte det minsta. Jag tycker man skulle kunna säga att årets jultema är brittisk sunday toast, och sen äter man det. En dag, så man slipper resterna i fyra dagar efteråt. Som jag brukar säga, den godaste julmaten är den första måltiden man får äta som inte är julmat efter julhelgen. Kanske bara jag som inte är så förtjust i det feta julbordet helt enkelt, och inte heller särskilt förtjust i att äta samma mat åtta måltider i rad. 

Men jag blir hursomhelst provocerad av att man måste tillmötesgå 10-20 olika personers måste-rätter om man inte vill bli halshuggen som värd för julen. Men i vår familj är det tack och lov lite lugnare på den här fronten, förra julen åt vi julbordet utspritt på en vecka, det var acceptabelt. 

Det är läskigt.

Tänker på det här med julstängningen av Lycksele förlossning.

Jag har turen att aldrig ha behövt åkt bil med värkar, så ärligt talat vet jag inte hur det känns. Men jag har suttit och halvsuttit med värkar i ett sittbadkar med smärtlindring och det var inte en barnlek. Övriga värkar har jag tagit stående eller liggande, sittandes var faktiskt värst av allt.

Sträckan Tärnaby-Umeå har jag åkt många gånger, och det är inte en sträcka jag skulle vilja köra med någon som inte mår bra bredvid mig. Samma sträcka kan man åka mellan till exempel Stockholm och Jönköping, på flerfilig motorväg, så rak att lastbilschaufförer riskerar att somna, det finns till och med varningsskyltar om det. I bra väglag, hastigheter mellan 110-120 km/h och mitträcken hela vägen. Det är fortfarande SKITLÅNGT! 

Båda mina förlossningar har slutat med störtblödningar, andra gången fanns läkare och extra barnmorska i rummet som beredskap av just den anledningen. Ändå blödde jag 1,3 liter eftersom de fick stopp på det i tid. Första gången mer än 2 liter, då fanns en medicinsk orsak. Andra gången fanns ingen särskilt orsak. Att vissa blöder kopiösa mängder verkar vara en sån grej som "japp, du är nog en sån som blöder så föder du fler barn vet vi det". Tänk om "en sån som blöder" föder sitt första barn vid vägkanten utanför Storuman, i dimmiga november? 

Den andra förlossningen tog 1,5 h från det att regelbundna värkar startade tills han var ute. Innan det hade jag troligtvis inte fått komma in till förlossningen, så lyckligtvis var jag redan där när det drog igång. För när den förlossningen drog igång hade jag knappast kunnat ta mig till bilen ens, så starka var värkarna. Minns inget mer än att jag tänkte "nästa värk svimmar jag nog". En sån förlossning hade jag hunnit ungefär till Storuman från Tärnaby. Rätt många mil kvar till Umeå alltså.

Jag tycker att det är så jävla ovärdigt, hela den här grejen, och ja, jag hade troligtvis tagit in på hotell några veckor innan förlossningen, bara för att inte dö, om det gällde mig.

Att flytta.

Varje gång jag tänker på att vi bestämt oss för att flytta reagerar jag olika.

En del av mig känner ett konstant sug i bröstet efter en svunnen tid, eller ett sug att få bo nära platser där jag känner mig trygg och där jag växt upp.

En del av mig känner ett sug i bröstet av framtida hemlängtan, efter det liv vi skapat oss här nere och sen bara lämnat.

En del av mig älskar Huskvarna och känner att Huskvarna är hemma, men en annan del av mig känner att jag aldrig kommer att känna mig hemma här.

En del av mig är oerhört less på att exakt varenda lov och nästan varenda långledig helg innebär minst 4,5 h i bil tur och retur.

En del av mig känner att det här med att få spontanbesök av folk på genomresa går att räkna på färre fingrar än år vi bott där.

En del av mig ser min dotters glädje över att ha två bästisar i skolan, som vi bara kommer ta ifrån henne.

En del av mig känner en stor sorg över alla vänner jag har, riktiga vänner som betyder så himla mycket för mig, som jag bara ska flytta ifrån. 

En del av mig känner att jag ju kommer närmare vänner som betyder så mycket för mig, som jag har flyttat ifrån en gång förut.

Det är fasen inte lätt att flytta vid 40.

Vi körde till havet...

Nio år vid Vättern men havet är fortfarande min plats. Lillen blev förkyld natten mot tisdag så vi har ägnat två dagar åt att visa barnen min barndoms platser här i Holmsund. I måndags var vi i Vindeln och hälsade på mormor, då var alla friska men förkylningar smyger sig ju på när man minst anar det. Vindeln ger också ett sug i bröstet av hemlängtan, trots att jag inte bott där. Men alla somrar har vi tillbringat i Vindelns kommun några mil från tätorten, och det är något med att bo långt hemifrån, en känsla som aldrig släpper.

Idag ville jag visa barnen Revet, och stjärnorna stod rätt för att jag skulle ta bilnyckeln och köra oss dit. Det är så många som engagerar sig i min bilkörning, vill inte göra dem besvikna. Allra minst barnen, de är så förvånade över att jag både vågar och faktiskt kan köra bil... nåja, hjälpligt iallafall. Det är en bra känsla att så många är hejaklack till team Karin, det ska ni veta!

Det här med körkort...

 Jag har haft körkort i över nio år. Det låter ju helt skumt när jag skriver det eftersom jag, samma dag jag tog körkortet, kände en stark känsla av att japp nu är det klart, nu vill jag aldrig mer köra bil.

Och ungefär så blev det ju. Jag körde sporadiskt när vi flyttade hit sex dagar efter uppkörningen, såg till att hålla igång körningen motvilligt men det blev glesare och glesare mellan gångerna.

En gång var jag på Ikea med Elvira 3,5 år, vi hade såklart åkt buss till handelsområdet. Hon stod inne i restaurangen och blickade ut genom glasväggarna och sa "titta så många bilar... dom kanske har mammor som vågar köra bil".

Nu var det mer än två år sen jag sist satt i förarsätet och flyttade vår bil på grund av datumparkeringen utanför mamma och pappa.

Men det har känts på senare tid, en stark känsla av att det både bidrar till en stress att jag inte är bekväm med att ta bilen, och att det skulle minska stress eftersom jag skulle ha en större frihet av att köra bil. Det värsta jag vet med att vara förälder är att ha en massa tider att passa och sträckor att transportera sig... det säger sig ju självt att min stress skulle kunna minska av att kunna ta bilen obehindrat.

Iallafall så var jag på lunch igår med min kompis Jenny som bor här i Huskvarna, och jag pratade lite om detta och hon ba "men vi kan väl åka ut och köra lite?" Egentligen brukar vi gå promenader på onsdagar men så fick det bli, igår övningskörde jag med hennes Ford flesta. Visst, det var mest på parkeringar och safe places men jag fick faktiskt inte någon hög puls och jag lämnade hennes bil med en pepp och ett hopp om att det här kommer gå bra.

Tidigare när folk tvingat mig att köra (oftast på jobbet) har det varit på motorvägar och annat, och då har jag lämnat bilen efteråt med panik i kroppen och andan i halsen efter en situation som kändes fullständigt övermäktig. Sen har det tagit några år innan jag ens närmat mig tanken igen.

Kort och gott så känns det väldigt bra och jag tror det måste ske enligt KBT-reglerna, närma sig långsamt och stanna kvar i känslan även när det blir obekvämt. Men inte för obekvämt. För det har jag provat förr. Och nu ska jag banne mig klara av detta!

 

Mer folk än på 500 dagar.

 Vi åkte på weekendresa i förrgår, till Gekås Ullared. Denna gång testade vi det nybyggda och extremt ocharmiga hotell Ulla, ett vandrarhem med frukostbuffé. Vi brukar åka fre-lör då fredagskvällar verkar vara ett vinnande koncept för att kunna handla utan att bli helt koko.

Julklappar skulle köpas och skvaller avhandlas, som på våra sedvanliga höstresor dit. Bara det att vi inte varit där på 2,5 år och efter över 500 dagars pandemi var det extremt tröttsamt att gå runt bland så mycket folk och intryck, jag tror inte ens jag sett så mycket folk hela pandemin ihopslagen. Hålla avstånd var ett minne blott, förutom att hjärnan inte hängde med kändes det precis som pre-pandemi. När vi lämnade butiken 10:30 på lördagmorgon för att ingen orkade en sekund till ringlade sig kön över hela området, gissad kötid, minst 1,5 timmar. 

Vi fick en vinkväll och kvalitetstid ihop, samt nästan alla julklappar inhandlade. Men jäklar vad trött jag var i både kroppen och själen igår.

Idag ska barnen ha halloweenfest för några kompisar, bara att sätta igång med bakandet då! 

Hajk, husrens och garn.

 Anders skulle på hajk med sina gamla scoutkompisar i helgen lite utanför Norrtälje, så övriga familjen följde med för att hänga med släkten. Vi bestämde att farmor skulle ta barnbarnen och jag åkte med Anders syster för att röja i huset en hel dag i lördags. Egentligen skulle jag och Anders gjort det för några veckor sen men då blev vi hemma eftersom nån var förkyld eller nåt sånt.

Jag har bara varit inne i det huset en gång förut, det var 2011 och jag minns att jag blev irriterad för att mina strumpbyxor fastnade i kartongerna som stod travade på golvet. Det var tre eller fyra flyttkartonger i höjd, fulla med grejer staplade längs hela nedervåningen, man fick liksom klämma sig fram i en trång gång. Det var på våren när Anders systerdotter var nyfödd. Nu är hon 10 år gammal och på god väg att växa om mig.

Nu har de rensat minst ett par dagar i veckan sen i slutet av juni och har kanske fått ut en tredjedel av grejerna. Man kan röra sig ganska obehindrat framåt, men man får liksom väja och krumbukta sig lite. Och nej, man kan inte bara gå in och slänga allt heller för det är uppblandat rätt värdefulla elektronikprylar med sånt som bara är skit. Och det krävs ett tränat öga för att se skillnad på det och veta vad som kan vara nåt värde i. Och så kommer hans gamla kompisar dit och pekar på nåt och säger "den får ni inte slänga, den är jättebra att ha" men när de erbjuds köpa den säger de "nej nej, JAG vill inte ha den".

När vi kom tillbaka till farmors trea som ändå är ordentligt möblerad tänkte jag vilken skillnad det är. En ensam person har ju kanske behov av tre rum, fyra om man har någon hobby som tar mycket plats. Oavsett hur mycket möbler och prylar man har så borde en utstädning kunnat ta max en helg. De har kommit kanske en tredjedel på tre månader, och det finns ett hus till fullt med grejer!

De flesta verkar ändå börja dödstäda nån gång vid 65-70 år, det kan ju vara lämpligt för man vet ju aldrig. Mina föräldrar tvingade oss att tömma vinden för två år sen på alla våra gamla grejer, så vi sorterade ut en hel vind på en eftermiddag. Det kan ändå kännas bra att göra det, oavsett om det är 20-30 år för tidigt. För man vet aldrig. Mamma har dessutom fått prylallergi, så hon har rensat ur varenda grej hon samlat på sig genom åren.

Det känns ändå vettigt. Man kanske samlar på sig prylar under en halv livstid, sen inser man att det är för många prylar och börjar rensa. Jag är redan där, men mest för att barnen har nått nivån där de stökar ner fortare än man hinner städa.

Vi avslutade iallafall lördagseftermiddagen med att åka till en garnaffär i Roslags-näsby,  det är ju alltid roligt att besöka en Lys. Det blev ett timslångt besök och det är alltid trevligt att umgås med garnfantaster. Jag fick beslutsångest och köpte bara garn till vantar till slut, samt lite garnprylar som jag ändå tänkt beställa på nätet. 

Bilresan hem blev utdragen med tre timmar, vi hade planerat att rulla in vid 17:00 ungefär, men kom hem vid 20:00. Bilköer vid Södertälje och en extra matpaus. Det var kaos när vi kom hem, oerhört sura miner och tårar till sömns. Och idag är det måndag. Puh. 

Sälj grej med ebay.

 Okejrå, menade Tradera som ju är svenska Ebay. Eller kanske är det så att det är Ebay som är världens Tradera?

Imorgon ska jag sälja ungefär en kubikmeter med barngrejer och barnkläder på en bytardag. Eller, jag personligen ska inte sälja utan man lämnar in grejerna idag och placerar ut dem, sen säljer personal på plats varorna imorgon och man får pengar i handen, och det som inte sålts får man tillbaka. Förra veckan sålde jag ett fodrat regnställ på Tradera och fick mer än vi gav för det nytt. Måste varit färgen. Har lagt ut lite fler annonser nu, tanken är att finansiera hela familjens julklappsinköp med hjälp av försäljningar.

Nu går jag runt och samlar in grejer och fotar här hemma för att lägga ut på Tradera och det är liksom 100 gånger mer tillfredsställande att sälja grejer än att köpa ju... galet! Alla dessa dåliga samveten som ligger och skräpar kan bli pengar igen, lite mindre förstås än vid första omvandlingen, men ändå så skönt. 

Vänorterna.

 På vårt intranät står att jönköping ska vara med i ett digitalt vänortsmöte med sina nordiska vänorter. Då börjar hjulen snurra direkt. Hur gick det egentligen till när vänorter skulle bestämmas? Var det typ som första dagen på universitetet, när man ska hitta den grupp man passar in i, skickades det uppvaktningsbrev? Var det svårt för mindre coola orter som typ Alingsås om tex både Linköping och Alingsås uppvaktade samma vänort i Finland? Hur stor måste en ort vara för att få ha vänorter och hur många är rimligt? Är det lite som det var på Facebook 2008, att ha 300 vänner var liksom coolt och wow men 1000 var bara skrytigt.

Så många frågor. Undrar om vi har en vänortspark i Jönköping och var ligger den i såna fall? 

Sexårig matchmaker.

Igår väntade jag på skolgården för att Elvira skulle hämta sina saker. Då kom det fram en liten flicka från sexårsgruppen. Hon frågade:

-Vem är du gift med?

-Ingen, svarade jag.

-Varför inte det?

-Jag har väl bara inte gift mig, svarade jag.

-Då tycker jag vi ska hittade en kille som du kan gifta dig med, sa hon.

-Men jag har redan en kille, jag är ju bara inte gift med honom?

-Men varför har du inte gift dig med honom då? 

Ja säg det, varje gång vi funderar på giftermål så kommer annat emellan. Graviditeter, corona mm. 

Nopporna som försvann.

 Det slog mig nyss att jag inte har kläder som noppar sig vid knäna längre. Det var ju en rätt lång period när man satt på gummimattor på öppna förskolan eller i någons lekrum på en matta, alltid på golvet roddandes något barn som ville ha en nära. Jag minns hur strumpbyxorna helt plötsligt höll hälften så länge som tidigare, alltid fullt med noppor överallt på smalben och knän, och allt sittande i skräddarställning töjde ut grenen.

Nu när den tiden är förbi håller kläderna ungefär dubbelt så lång tid. Och efter 1,5 år av hemmajobbb ungefär 10 gånger så länge eftersom man kanske har på sig dem någon gång i veckan istället för varje dag. 

Smålänningar i norrland.

Vi har varit i Umeå en vecka nu, och vi fick en bonusdag här för jag hade glömt bort att jag bokat hemresa på söndagen och inte lördagen som jag trott hela veckan... tur att jag såg det innan jag stod på perrongen i morse.

Igår var morbror Martin i Holmsund och eftersom han bodde hos oss över en vecka i vintras värmde barnen upp fortare än vanligt. De lekte och lekte och Elvira sa att morbror Martin är en tonåring. Jag berättade då för Elvira att när hennes morfar var lika gammal som morbror Martin hade han sitt fjärde barn på väg. Men Martin höll med om att han levde lite som en tonåring ändå. Sen sa han "tagen" och tog Elvira och sprang iväg som en oljad blixt. Jag ropade att hon inte vet vad tagen är, för det heter "datten" i Småland. Men då sa hon "jag vet att det heter tagen där du kommer ifrån, kull där pappa kommer ifrån och datten hos oss". Och hon är ju som stor nu och snappar upp viktiga saker.

I förrgår träffade jag två gamla kompisar, och av nån anledning kom dåliga förhållanden på tal, och bland annat ämnet svartsjuka. Och sen pratade vi religion, och hur det känns när religionen vill diktera vem man ska och inte ska umgås med. Och efter samtalet slog det mig, att om ens religion beter sig som en svartsjuk pojkvän så kanske det är läge att tro på sitt eget vis. 

Ikväll när jag nattade barnen för åttonde dagen i rad frågade jag om de visste vem som har de bästa barnen i världen. 

Du, sa Herman. 

Mormor, sa Elvira. 

Tycker du verkligen att mormor har de bästa barnen, undrade jag? 

Ja, iallafall ett av dem, svarade hon.

Gullet alltså. 

(Hon menade alltså sin mamma och inte morbror Martin)

Tragedi och katastrof.

 Läser om familjen från Skåne som la 13000 kr på en resa till Kolmården utan att sätta sig in i coronarestriktionerna innan bokningen. De la således 13000 kr på att "klappa några getter" och "fick springa runt och handla massa skit för att hålla ungarna nöjda". Klassisk gråtartikel. Och då kom ett minne till mig, från julen 2001 när vi var enda familjen som firade julafton på barn 3, avdelningen för barncancer i Umeå. Alla andra hade väl fått permission, men vår nioåriga patient fick påbörja sin två år långa behandling den här dagen, för det fanns liksom inte tid att vänta. Då läste jag aftonbladet, och på uppesittarkvällen dagen innan hade de råkat skriva ut treans bingo på text tv, och det förstörde ju hela kvällen för den stackars mannen på det dubbla uppslaget. "Det är en katastrof" sa han i intervjun. Och jag tänkte att svenskan har tillräckligt många semistarka ord, kan vi spara de starkaste till när det verkligen är katastrof? 

Så slog det mig idag, att för varje sån här gråtartikel finns det säkert någon som har sitt livs värsta dag, som läser artikeln och minns den ordagrant efter 20 år. Som skulle ge vad som helst för att deras barn bara var besvikna över att Kolmårdens delfinshow var fullbokad. Eller avslöjad bingo. 

Hermester.

 Ja, nu har jag och Herman varit hemma själva i fyra dagar. Elvira har det mycket bra hos sin farmor, hon vill stanna i en miljard år säger hon. Och jag och H har det rätt bra vi med, alla andra dagar måste vi anpassa vår aktivitetsnivå så att de  passar E, som alltid vill göra saker. Det märks att H egentligen kanske inte vill göra saker hela tiden, dessutom hatar han värme (och kyla, regn och blåst, han avskyr väder). Och jag har också ett rätt stort behov av vila, eller jag försöker iallafall klämma in vila som en aktivitet under dagen.

Så vi kör på i vår takt. Igår tog vi eftermiddagen i källaren, byggde lego medan termometern nuddade 29 grader i skuggan. På kvällen ringde vi pappan och de var och badade, varpå ett akut badsug infann sig. 18:45, en kvart innan läggdags, åkte vi och tog ett kvällsdopp. I vanliga fall brukar jag komma ut ur barnrummet nån timme efter det, igår blev läggningen en timme senare men med en sval liten pojk som fått göra det han, och bara han, ville. 

Bröllop och kodord.

 Igår var vi på bröllop på Hooks herrgård. Det var en fantastiskt rolig tillställning med utebliven vigselförrättare, god lyxig mat, karaoke och Jönköpings egen familjen Von Trapp som stod för majoriteten av underhållningen.

Vigselförrättaren ersattes på 52 minuter så det var ingen fara men lite snopet blev det ju, när de stod där framme och ingen dök upp. Jag var quizmaster enligt brudens önskemål och quizet var mycket uppskattat även om jag gav norrlänningarna i rummet lite av en fördel.

Det var övernattning på herrgården och det kändes precis som när man var 12 år och såg fyra bröllop och en begravning på bio, och tänkte att alla bröllop när man var vuxen skulle vara ungefär sådär. Och ja, det var ungefär så, men färre pojkbandsfrisyrer a la gardinlugg.

Det var uppskattat att få tillbringa en hel dag utan barnen, jag skäms nästan över hur lite jag funderade på dem. Kanske att navelsträngen kortas av på båda sidor, och de hade det väldigt bra med sin farmor.

Nu är vi iallafall hemma igen, och sjukt trötta och sugna på snask. Då får man dra inköpslistan i kodord så att barnen inte förstår. Stekt fudge, grekisk salt, gultpålägg i halvcirklar... och så vidare. Så gör vi varje gång det ska inhandlas onyttigheter på fel dag. Hehe, tricks. 

Semestermitt.

 Nu har nästan två veckor gått, och jag har två veckors semester kvar. Sen jobbar jag en vecka, följt av två veckors föräldraledigt.

Jag är så trött. Trött på att de två senaste semestrarna varit allt annat än återhämtning. Förra året kunde jag hålla min nacke uppe någon timme innan jag kände ett akut behov av vila, plus en ny nivå på tinnitus att vänja sig vid. Den här semestern startade med att Anders pappa gick bort, och eftersom han levde ett annorlunda liv hade han två hus fyllda till bredden med grejer som Anders och hans syster behöver ta itu med. Vi har just varit i Norrtälje i tio dagar där vi gick igenom magsjuka allihop och olidlig värme inomhus. Ensam med barnen med svärmor till hjälp visserligen men det hjälper inte. Redan på dag tre var min stressnivå alarmerande hög och jag sa att om jag ändå ska vara själv med barnen för att Anders är i pappans hus så tänker jag vara hemma i vår lägenhet där vi har stranden nära och sval källare att vara i. Nu har vi bestämt att dela upp oss lite så jag kommer bli hemma med Herman själv någon vecka medan Elvira är hos sin farmor (hennes eget val). Men Herman är inte jättemunter över denna idé.

Imorgon ska vi iallafall på ett bröllop med övernattning på en herrgård i Hook. Ett trevligt avbrott på ännu en skitsemester. Men jag var bokat tågresa till Umeå den 31 juli så att jag får något att se fram emot. Japp, det var lägesrapporten. 

FOMANO*

 Efter ett 30 år av kraftig FOMO har jag ändrat min inställning. Tror faktiskt att det blivit tvärtom, jag är lite rädd för att missa en kvälls återhämtning. Rider lite på coronavågen av inställda evenemang just nu, men det kan ju även bero på pms, tröttma och vaccinering efter en månad med två virusinfektioner. Kröppen örk int. Jag ställde in kvällens ytterst små planer för en night in, vi måste packa och städa ändå och barnen har glatt sig så inför kvällens händelse, snacksbuffé. Vi åt det på nyårsafton med, minnesvärt och fantastiskt. 

(*Fear of missing a night in)

Coronafärgade barn.

 Efter ett tips från en kommentar i underbaraclaras blogg satte jag barnen att skriva önskelistor inför sommaren. Stora som små önskningar, vad som helst. Herman ritade pyttesmå krumelurer och beskrev vad det var, sen fick jag hjälpa till med riktiga bokstäver.

Han ville klättra i träd och åka en dubbeldäckarbuss. Elvira ville ha många presenter på sin födelsedag och att hennes kompis skulle sova över någon dag.

Om livet hade fortsatt som vanligt sen 2020 lovar jag att deras önskningar sett helt annorlunda ut. Det hade varit önskningar om Skara sommarland, flygresor, nöjesparker. Idag fick de följa med till Willys och göra något som de länge önskat, köpa varsin egen blomma till balkongen. Att sköta själva. Elvira valde en rosa pelargon och Herman en röd.

Det känns verkligen som att det där förändrade beteendet kring att köpa grejer och göra kostsamma aktiviteter kom av sig självt. Jag har länge tänkt att jag ska bli lite mindre materialistisk och lite mer... varsam med inköp. Inte shoppa som hobby liksom. Och att man inte alltid måste ta med barnen på dyra aktiviteter, ibland räcker det gott att få en egen blomma att ta hand om en sommar.

När man läser om rusningen till Lisebergs biljettsläpp, och att folk står i startgroparna för att resa på första bästa charter så fort de kan blir jag lite förvånad. Känner inte andra såhär? 

 

Släkten kommer, släkten går.

 Igår gick en närstående till min bättre hälft bort, det var väntat och så men såklart väldigt sorgligt och ledsamt, och alldeles för tidigt.

Och idag la min mormor upp en bild på sin 5 år äldre halvsyster som hon fick nys om för en månad sen! Tyvärr hade halvsystern redan gått bort, så de fick aldrig träffas. Hon hette Karin. Känner omedelbart släktskap.

Var det så jäkla svårt?!

 Det började med bikinishoppar som riktade sig till kvinnor av alla former och färger. I år tycker jag mig se en trend i att även high street-kedjor fullt har anammat att alla kroppar köpet deras kläder, så varför inte visa upp kläderna på alla typer av kroppar? Nikes träningstights visas upp av allt från storlek 34 till 48, HMs bikinireklam har en normalkurvig tjej som simmar och har sig, och deras internetreklam är full av valkar, bristningar och representerar alla möjliga hudfärger. Nu när jag inte hajar till varje gång, utan börjar vänja mig vid detta nya så tänker jag bara VAR DET SÅ JÄVLA SVÅRT ATT TÄNKA SIG ATT DETTA KUNDE VARA EN RIMLIG OCH BRA GREJ?

För det är ju inte så att reklamen inte har kritiserats i 50-60 år?

Elaka tutan.

 Om det är någonting som garanterat sätter Hermans dag i gungning så är det testningen av hesa Fredrik. Så en måndag var tredje månad hämtar jag en traumatiserad liten gosse som ältar "den elaka tutan". Tur han fick tröst av inte mindre än två snälla fröknar igår. Tutan sitter på deras skolbyggnad så det är klart att det låter rätt högt.

Om tre månader är det dags igen. 

Doktor Google m.d.

 Jahapp, jag blev ju dunderförkyld för lite mer än 2,5 veckor sen och för vanliga människor brukar det betyda att jag borde varit frisk nu. Men i mitt nya, immunförsvarshämmade tillstånd betyder det att jag ännu en gång avslutar en förkylning med nån jäkla extra inflammation!

Iallafall så hade jag lock för örat i över en vecka, först med ont men sen bara lock, kunde inte tryckutjämna på sex dagar. Sjukt oskönt. När locket släppte lite lätt hade jag en skramlig känsla i örat och min tinnitus levde rövare på ett extremt påträngande sätt, vilket resulterade i noll sömn och en rätt hög stressnivå. Jag var på vårdcentralen första gången på grund av ont i örat, andra gången för att få hjälp att rensa hörselgången från vax eftersom de inte kunde se trumhinnan. Det gick inte att suga örat rent med den där minidammsugaren för jag fick panik av den, så jag fick gå hem igen. Några dagar senare fick jag ut den själv med revaxör men det gjorde bara tinnitusen ännu värre.

I desperation googlade jag på en massa tinntiusforum i helgen, framförallt ville jag ha success stories om infektionsinducerad tinnitus som försvinner när infektionen går ner. Problemet var bara att alla slutade skriva efter några veckor, förmodligen för att det gick över men vem vet?!

Men jag kom iallafall fram till att det oftast rör sig om en inflammation av örontrumpeten mår man får tinnitus efter förkylning. 

Igår var jag hos läkaren igen eftersom min trumhinna nu var synlig igen. Jag fick träffa samma läkare som jag träffade första gången när jag hade lock för örat och förklarade att jag letat igenom halva internet och kommit fram till att jag kanske har en inflammerad örontrumpet. Hon gjorde massa tester, tittade på min trumhinna och gav mig diagnosen otosalpingit, inflammerad örontrumpet.

Iallafall så blev den skramliga känslan bättre redan i lördags, min tinnitus sjönk till en lite mer acceptabel nivå under helgen och det är fortfarande inte bra men jag har inte panik när jag ska sova längre.

Det går inte att medicinera bort men borde försvinna inom några veckor/månader. 

Ja, och barnen som blev sjuka samtidigt som mig har hunnit vara friska i en vecka men är nu rejält sjuka igen i både feber och förkylning. Så ja... kanske får jag tillfälle att använda doktor Google igen med någon ny märklig åkomma?!

Vuxenlivet enligt Nutley.

 På 90-talet såg åtminstone jag alla filmer av Colin Nutley, trots att jag ofta var lite för ung. Och det präglade mig att tro att vuxenlivet utan barn var som i en Colin Nutley-film. Att man skulle gå runt och vara sådär ettrigt arg hela tiden, använda vulgära ord som "kuken" titt som tätt och gräla om det mesta. Kanske ha nåt glassigt jobb och bo i en soldassig lägenhet i Stockholm.

Jag tittar på Sista dansen ikväll och nej, den har inte åldrats särskilt väl, och jag är också väldigt glad att slippa leva vuxenlivet a la Nutley. För det verkar så sjukt jobbigt att gå runt och vara ettrigt arg hela tiden. Och jag avskyr att kalla snoppen för kuken.

Som en gammal vän.

Jag sökte ett jobb i januari som var lite utanför min kompetens men ändå tillräckligt nära för att de inte skulle skratta åt min ansökan typ.

Jag blev så övertaggat sugen på att byta jobb efter det, men fick ett mail om att jag inte gått vidare på grund av så många kvalificerade sökande.

Sen kom mars och jag kände mig så jäkla klar med mitt jobb, supertrött. Sökte två tjänster för någon månad sen, men fick mail väldigt tidigt om att de hade så många kvalificerade sökande (över 80!) och att jag inte var aktuell att gå vidare i det här skedet men att det skulle kunna ändras inom kort typ. 

Sen vet jag inte vad som hände men jag fick liksom tillbaka gnistan, som jag inte känt på mer än ett år. Helt plötsligt kom en massa bra idéer, en energi till att göra saker utöver det absolut nödvändiga och ett intresse för saker på jobbet. Jag hade löneamtal igen, och eftersom det senaste blev först i oktober förra året innebar det att min lön ökade med nästan 10 procent på mindre än ett år.

Sakernas tillstånd kändes helt plötsligt drägliga. I torsdags kl 16:30 ringde det ett okänt nummer och det var gällande den tjänst jag sökt för en månad sen som jag verkligen räknat bort mina chanser att få. Det visade sig vara en nytillsatt tjänst utöver de två som redan var tillsatta. Det blev en kort obekväm intervju på telefon för att se om jag sen skulle gå vidare till någon slags ansökningsprocess.

Vi pratade eventuellt löneanspråk och trots att jag bara la mig ett par tusenlappar över min lön nu (som är på tok för låg jämfört med andra kommuner tex) så var det högre än de som har högst på enheten. Och visst, när jag sökte jobbet så kände jag att jag skulle kunna byta jobb för samma lön med men andan gick ur samtalet lite.... men jag sa att jag gärna var med i en fortsatt process eftersom jag resonerade så när jag sökte tjänsten eftersom det verkade så pass intressant.

Men sen dess har jag såna kval, jag har så mycket som är bra med mitt jobb. Och jag har sån enorm frihet att göra saker på mitt sätt med fullt förtroende. Att börja om att bygga upp det förtroendet för samma lön, jag vet inte om jag orkar det? Plus att jag har världens bästa chef och inom kort kommer två av de trevligaste kollegorna jag haft på jobbet under dessa nio år tillbaka till kontoret och till vår enhet!

För en månad sen önskade jag så att de skulle ringa angående den här tjänsten och ge mig en intervju, men nu önskar jag nästan att jag inte går vidare, så jag slipper välja. Samtidigt skulle jag gärna gå på en intervju för att känna in arbetsplatsen då det är ett statligt verk som ligger här och som ofta har tjänster ute.

Men det känns lite som att göra slut med en gammal vän som inte gjort nåt ont för att förtjäna det. Är det en känsla som är värd att ta på allvar eller är jag bara bekväm och medberoende till en arbetsplats som ändå gjort mig sjuk i stress och som figurerat i media som en dålig arbetsplats?

 

Colan som försvann.

 En gång, det kan ha varit den gången vi skulle åka och byta in napparna mot en leksak, fick Herman dricka cola till middag. Eftersom han beter sig som en heroinist runt drycken har vi varit väldigt restriktiva och bara druckit det på kalas. Men denna dag var ju en stor dag. Iallafall så orkade han bara halva så vi tog med oss den i bilen, sen glömdes den bort i leksaksruset och den efterföljande krishanteringen. Anders drack upp hans cola på kvällen sen, i tron om att den var glömd för evigt. Inte då, dagen efter var det fullskalig kris om den där colan, men vi sa att den ramlat ur bilen och han köpte det. 

Idag fick vår resa till Norrtälje ett abrupt slut när både jag och Elvira blev sjuka under natten så vi packade ihop och åkte hem igen. Stannade på McDonalds nånstans på vägen och åt i bilen, det blev en cola till Herman. Som han inte orkade dricka upp såklart, så vi sparade den. Jag fick försäkra honom ungefär var femte minut att colan inte hade ramlat ur bilen igen. 

"Mamma har min cola ramlat ut ur bilen?" 

"Nejdå, den står så bra här."

Det var en lång resa hem, men en mycket god avslagen cola med ett uppluckrat papperssuggrör till en nöjd kille ikväll. 

En som inte var nöjd var det stora barnet som glatt sig så att få ha en långhelg hos farmor och kusinerna. "Himla corona" sa dom. "Vad är det där för jävla katt?" sa mellanbarnet i kusinfamiljen om en katt som gick över vägen. Sen skrattade alla trots att vi inte borde, sen var de 5 minuterna med kusinerna slut. 

Jävla corona.

Åskmoln och äggskal.

 Jag bearbetar fortfarande hur jobbigt det var att ha en snart fyraåring och en bebis samtidigt. Det var liksom... som att ständigt vandra runt på äggskal runt en aktiv vulkan, och det mest provocerande var att hon till och med provocerade fram sina egna bryt genom att ställa helt omöjligt frågor som "kan vi äta glass till middag" och sen bryta ihop fullständigt när det blev nej, Captain Obvious.

Men haha, jag trodde det var lite hennes personlighet kopplat till att det är jobbigt att få ett syskon. Men ack så fel jag hade, man kan tydligen bete sig precis likadant när man är familjens minsting, tillika tyrann!

Och denna gång är det ÄNNU värre, för storasyster är trots allt en ganska sävlig personlighet, det har hon ärvt av sin far. Men den lilla, envisa, mammakopian. Han exploderar av ilska. Igår morse var vi lite sena, frukosten skulle petas i, strumporna var fel och som vanligt fick dumma pappa inte göra något, bara mamma ska. När jag väl fick ut honom genom dörren i precis sista minuten, skulle han vinka till mig i fönstret. Gick baklänges, glatt vinkandes... och snubblar och landar på rumpan i det blöta. Jag såg hur pappan gled tillbaka ner i det mörka hål han just klättrat upp ifrån, och självklart var det bara jag som fick byta byxorna.

I podden Dumma människor tog de upp den omotiverade ilska man kan känna mot sina barn trots att man är en ganska stabil person i övrigt. Dels exponeras man väldigt mycket för de små liven, och dels lär de sig vilka knappar man ska trycka på.

Plus att de behöver öva på att bråka i en safe miljö tänker jag. Iallafall så var lösningen på hallproblemen (vanlig konfliktyta) enligt podden att man skulle lajva lugn förälder, oavsett hur stressad man var. För alternativet är ju att det tar längre tid om man börjar bråka tillbaka.

Så sen i fredags lajvar jag lugna roliga mamman en halvtimme varje morgon. Fy fan vad det sliter mentalt, när man helst skulle vilja vråla i en kudde... men än så länge har barnen kommit iväg i tid!

Så var de kleppt.

 Jag skulle klippt mig förra veckan men så kom ett sms från min frisör dagen innan och hon hade brutit foten. Frågade om jag kunde klippa mig hos hennes anställda eller om jag ville vänta. "Äh kör" tänkte jag, man måste ju våga. Jag har klippt mig hos samma frisör i fem år nu, innan klippte jag mig i samma lokal hos den som hade salongen förut. Orkar. inte. byta. frisör. i. onödan!

Av främst två anledninga; jag avskyr hårtvätten med vatten i öronen, ont i nacken, någon som håller på med vatten och konstigt schampoo, nej tack. Och gillar inte stylingen heller, så jag har en bra kompromiss med min vanliga frisör, att hon får styla lite lagom för annars är det ju liksom som att måla en fin tavla och sen ba slänga den i soporna utan att visa någon.

Men nu fick jag prova nåt nytt och bytte även frisyr. För två veckor sen flyttade jag benan som varit på vänster sida i typ 25 år, till höger sida. Tyckte håret var så sprött och nött vid benan och tänkte att det kanske behövs vila lite. Nu efter två veckor sen har håret vant sig vid sin nya plats och jag har numera page. Efter 10 år med kristofs på dagen och natten har jag faktiskt haft utsläppt hår i över ett dygn utan att få panik av allt hår. Skönt ju. 

Man ska byta frisyr och frisör lite oftare tror jag! .

He's not that in to you.

 Säga vad man vill om SATC, men när Miranda fick höra att killen hon dejtar som är en kanske-man förmodligen bara inte bryr sig om henne tillräckligt så var det en ögonöppnare för mig iallafall.  Jag använder den klokskapen vid alla typer av relationer där jag inte får det gensvar jag kanske velat. Och tar avstånd direkt. Eller ja, vänder mitt bry bort från personen.

Jag har sen jag var liten haft en inneboende stolthet på det sättet att jag direkt tar avstånd från någon som uppenbarligen gillar mig mindre än jag gillar den, jag skulle liksom aldrig nedvärdera mig till att jaga en relation som inte är på lika villkor. Det Miranda fick höra hjälpte mig att sätta ord på det där skavet man känner när man inte får gensvar. Nu ser jag det här gå igen i min son, som ju är obehagligt lik mig till sättet. Vi hade utvecklingssamtal med hans pedagog häromdagen och pratade lite om hans kompisrelationer. Och det visar sig att den pojke han pratar om nästan varje dag (som för övrigt bodde i vår lägenhet under två trimestrar!) inte alls är någon han leker med särskilt ofta. Någon gång förra veckan var han helt förstörd på väg hem, hade världens sämsta dag. Till slut kom det fram att den här pojken hade kastat löv på honom och sagt att han skulle gå iväg. Igår cyklade vi förbi dem med lådcykeln och pojken vinkade glatt och ropade på Herman och jag såg hur han riktigt svällde av stolthet för att den här pojken ropade på honom.

Så min teori är att han blivit avvisad några gånger av sin lilla idol, och nu visar han inte på förskolan att han egentligen vill vara med den här pojken, för att hans envisa stolthet inte kan med att bli avvisad igen. 

Gud vad jag känner igen mig, kanske läser jag in för mycket i mig själv. Men jag tror att den här extrema rädslan för att visa sig svag, som förmodligen grundar sig i perfektionism, måste vara medfödd. För den börjar så himla tidigt. 

Jag ska köpa bilar för pengarna.

 Jag var med barnen på Willys för att handla några varor nu på eftermiddagen. Eftersom de nästan aldrig får följa med nuförtiden har Herman lyckats glömma leksakshyllan, men idag var Elvira med och drog dit oss innan kassan. Hon kärade direkt ner sig i en ful nalle som hon ville köpa för sin innestående veckopeng, men vi hade inte räknat ihop den ännu och visste inte om den räckte. (Jo det visste vi) Herman blev lite tårögd när vi inte kunde köpa en ny monstertruck till honom, men vi lyckades lämna hyllan utan skrik och panik.

Efter middagen sa Herman "jag ska bara göra en grej" och gick ner i källaren själv. Sen kom han upp med en näve leksakssedlar som han skulle ta med till Willys imorgon och köpa en monstertruck med. Lilla sötis som inget förstår. Det är klart han ska få köpa en monstertruck imorgon, men vi lämnar nog  leksakseuron hemma!

Namaste.

så många gånger som jag försökt utöva yoga men fallit på att jag tycker det är för långsamt och den här skiten har jag inte tid med. En gång 2015 hade jag en verklig ambition att starta igång yoga with Adrienes 30-dagar men föll efter 5 minuter för att Anders åt en morot i samma rum. Jag skojar inte men om tugga var en tävling så skulle Anders lätt vinna OS, han är förbjuden att tugga tuggummi i min närhet för det triggar igång en allvarlig stressreaktion hos mig. Lite grundat i min barndom när frenetiskt tuggande oftast hände när familjen delade på en godis- eller chipsskål och man var tvungen att höka över skålen samt tugga jävligt snabbt om man skulle få nåt. Kan fortfarande inte dela skål med nån som äter fort, får panik. 

Men tillbaka till ämnet, yoga. Igår var jag i sedvanlig ordning ute och gick med min kompis, denna gång uppför berget, runt berget och ner igen. Kombinerat med funktionell träning häromdagen ledde denna promenad till att jag vaknade i morse med ont i HELA kroppen, till och med triceps.

Med en halvtimmes friskvårdstimme kvar bestämde jag mig för att släcka ner i källaren och slå på nybörjaryoga med Adriene efter en timmes jobb på morgonen. Gud alltså, andas, stretcha, tänja var precis var denna kropp behövde! För första gången i mitt liv kände jag att långsam träning faktiskt var behaglig och utan att känna den där stressen av tankar som attackerar var fjärde sekund. Jag har övat en del på medveten närvaro sen i somras, det hjälpte säkert. Men nu är jag taggad, jag känner i själen att jag kanske är på väg att bli en sån som gillar yoga... vem är jag? 

Vi såg en idiot.

 I helgen gjorde jag något jag aldrig gjort förut!

Vi var i parken närmast oss och spelade krocket i solskenet. Sen packade vi ihop crocketgrejerna och lekte i lekparken istället. Det var säkert femton pers i parken, bland annat ungefär tio barn som cyklade nerför branten och över gräset om och om igen.

Då kom det en människa på vuxen-trehjuling och ställde sig vid kanten av gräsmattan och började slå golfbollar in mot mitten, det vill säga mot mitten av parken. Jag såg hur han gestikulerade mot barnen som kom cyklande att de skulle akta sig för att bollar i huvudet vill man ju inte ha, genom att liksom visa med en boll mot huvudet.

Jag kände att mitt inre kokade upp likt på arg tant i park (se några inlägg bakåt). Men mitt civilkurage haltade ändå lite då en vuxen människa på trehjuling med golfklubbor i handen inte direkt signalerar stabilitet och en god känsla för rätt och fel. Och jag ville liksom inte hamna i ett läge där jag skulle behövs försvara mig med krocketklubborna.

Men vi började gå hemåt och det störde mig något oerhört, så jag ringde faktiskt polisen. Inte akutnumret utan det andra.

Vi kom hem och Elvira sa "pappa vi har sett en idiot!" Så jag fick förklara och Anders sprang dit för att se om polisen dök upp men då stod idioten och packade ihop sina klubbor och vi vet inte om patrullerande polis nånsin kom dit. Men nu har jag iallafall ringt polisen en gång, och jag tänker fanimig göra det fler gånger!

Nästa igår.

 Alla barn jag känner har haft olika uttryck för det som hände förut. Elvira sa förra veckan, Otto sa förra sommaren, Ludvig nåt annat gulligt som jag tyvärr inte minns. Herman har fallit för det enkla "igår", vilket ju ändå är logiskt. Men nu har han börjat förstå att allt ändå inte hände igår, eftersom Elvira rättar honom och säger nähä, det gjorde du inte igår, igår gjorde du det här! Och beskriver vad han gjorde igår. Så nu har han börjat flika in "nästa" innan det som hände för länge sen igår. 

"Mamma, nästa igår åkte vi till mormor och morfar på julen".

Ja, sant ju.

Napp näpp.

 Vi har väl hintat lite löst om att stora barn inte har napp och sådär, och att man får åka till lekia och köpa en leksak när man lämnar in napparna till Nalle puh i entrén. Men verkligen inte tvingat på honom tanken eller så, börjat bearbeta mest, för det som komma skall. Hans tänder är så sjukt nappåverkade efter att han ramlade och slog i ena tanden så den trycktes bakåt ett par millimeter. Den återhämtade sig liksom aldrig riktigt.

Så idag bestämde han att vi måste åka idag! Han ville ha en lyftkran med karta och batterier. Karta var alltså fjärrkontroll. Så jag förklarade hundra gånger att vi kan göra det men då är nappen borta sen. Och han svarade hundra gånger att han ville lämna in sina nappar. 

Vi åkte till lekia på kvällen när Anders kom hem, så vi hann bara leka med den nya bilen (fanns inga lyftkranar) med inbyggd bilbana i nån halvtimme innan det var dags för sängen, en timme för sent och med noll middag i magen. (För vem vill äta när man ska få köpa leksak?) Och vilken ledsam nattning det blev. Han försökte köpslå sig ur detta i en timme, men inte utan att också behålla den nya bilen. Han grät, och jag sa att man får gråta för det är jobbigt och ledsamt... men vi har inga nappar kvar. Sen somnade han mumlandes att han ville ha sin napp. Men nu är det påbörjat så vi får bara rida ut den här stormen. 

Viktig lärdom i vabruari.

 Jag har ju precis börjat jobba heltid efter en lång period av deltidsarbete. Det var jobbigt första veckorna men börjar landa i det nu.

Med heltid innebär ju lite mer ansvar såklart, jag kan ju inte ha samma inställning som när man arbetstränar. Även om jag inte har arbetstränat utan bara plockat bort de arbetsområden som inte funkade och behållit de andra. Vilket i praktiken knappt gör någon skillnad eftersom ett av arbetsområdena som skulle vara ungefär 30 h jobb per år helt plötsligt tog flera hundra timmar av min vår, men jag har en del som fått prioriteras fram och så. Och nu är vabruari här vilket innebär ungefär 50 procents jobb ändå. Tidigare år har jag stressat och pressat mig över situationen och hetsjobbat, jobbat över för att få saker gjort. Nu har jag istället skickat några remisser ett par dagar för sent, gett bort lite jobb, några kollegor har avlastat utan att fråga innan, tack!

Och ingen har blivit arg, ingen har dött, och ingen annan har blivit överbelastad på grund av att jag har små barn. Och då funderar jag på hur mycket av stressen tidigare år som har varit på riktigt och hur mycket som varit i mitt huvud och berodde på mina krav på mig själv? 

Min psykolog sa att jag kanske skulle prova att börja slarva lite, se vad som händer? Jag fick lite panik av den tanken men nu börjar jag förstå vad det handlar om. Slarv is the shit.

Jobb är bara jobb men att vara förälder är för evigt och man får faktiskt inte tillbaka tiden med barnen. Det är trevligt att orka och vilja vara med dem, kanske inte varje sekund men åtminstone varje dag. 

Nattbestyr.

Herman vaknade helt förtvivlad igår kväll och gråtskrek att "den väckte mig". "Den" var alltså den jättestora bärgarbilen med sirenknappar som han valde att sova med. Learning by doing är vårt motto.

Sen somnade han om och vaknade igen så jag hämtade in honom till oss. Han torktumlade lite i sängen och sen somnade han, men vaknade strax efteråt för att han ville kissa. Jag tänkte att han var lite sömndrucken så jag gick med honom. Vågade knappt tända lampan där han satt på pottan och nickade med huvudet. Sen skrattade han till och sa med vaken och klar stämma:

"MAMMA! Ett barn kan ju inte duscha i en biltvätt! Hahaha!"

Det är sällan tråkigt med treåringar. 

The bad ex-boyfriend.

Tittade på installationen av Joe Biden och kände mig sådär mysigt hoppfull. Nu har vi äntligen tittat på sista avsnittet av denna extremt dåliga sitcom och börjar läsa på en bra och välskriven bok istället.

Sen tänkte jag att så fantastisk är han ju inte, ändå satt jag där och tindrade med ögonen.

För 15 år sen lyckades jag bryta mig loss från det sämsta förhållandet jag någonsin haft med en annan människa. Han hade så många problem, ibland roar jag mig med att läsa artiklar som ”så känner du igen en psykopat” och han tickar typ alla boxar för grav personlighetsstörning, svartsjuka, psykisk och fysisk misshandel och så vidare. Och jag var helt medberoende. Det spelade ingen roll att fem av våra gemensamma arbetsgivare sa till mig att lämna honom och stanna kvar hos dem, jag var fast. Och när jag äntligen lyckades slita mig loss från honom och skulle börja dejta igen så var jag helt förblindad av alla killar. Jag blev helt knäsvag om någon betedde sig så normalt och ville dejta mig. Normalt var alltså typ att ha ett jobb, en bostad och att kunna betala för sig.

Med tiden fick jag en mer normal lins att titta på mina umgängen genom, och lite så önskar jag att USA utvecklar sig. Man måste inte bli helt förblindad av en president som ser ut som en president, rör sig som en och talar som en. Han kan fortfarande vara en helt vanlig gubbe med förkärlek för att tafsa på unga tjejer. Lite som den fulla och obehagliga släkting som unga tjejer lär sig undvika på kalas. Men i skenet av det som var innan framstår han lite som ett helgon. Och idag kan det väl få kännas så, precis som det kändes på min första dejt med en hyfsat normal människa efter psykfallet Rob.

Min inneboende amerikan.

 Jag undrar om man har en medfödd rytm? 

Nästan alla gånger jag har försökt skriva musik så låter det country. Jag har aldrig lyssnat på country. Jag har uteslutande lyssnat på pop- och rockmusik och visserligen många amerikanska singer songwriters som kanske gränsar lite till country men ändå inte riktigt. Jag älskar First aid kit men inte Jill Johnson liksom. FAK kanske hamnar i kategorin modern country men även i pop/rock-kategorin. Okej, på senare tid kanske jag börjat gilla musik som osar lite country mer och mer.

Var vill jag komma med detta? Jo.

Min favoritträning är dans. Jag dansar uteslutande till Just dance unlimited på Nintendo switch. Det är typ glad fuldans till över 550 låtar, och så tävlar man om veckans bästa score på varje låt med hela världen. Jag kan inte få nog, det är så roligt. Alla dansstilar är representerade, och det finns en hel del country med linedancekoreografier (eller heter det square dance?). Och det är som att rörelserna bara sitter hos mig. Kroppen och musklerna fattar direkt. Jag är ju ingen mästare på att kombinera ben och armar i ett flow, jag får kämpa liksom. Men med square dance behöver jag inte alls kämpa lika mycket.

Der är väldigt märkligt. Kunde jag inte ha haft en inneboende rytm till typ 70-talsdisco istället? 

 

En miljard frågor.

 Ljuvlig ålder, 6-årsåldern. Som att ha en tonåring hemma som just upplever sin första fylla, fast varje dag. Känslor och attityd all över the place. "Du är dum! Krama mig!"

Och alla dessa frågor. 

"Mamma vilket är ditt favoritdjur??"

"Mamma vilken är ditt minst favoritdjur?"

"Mamma vilket är ditt mellanfavoritdjur?"

"Mamma vilket är ditt favoritkattdjur?"

-Katt tror jag. Vanlig katt.

"Men nej, du kan ju inte svara katt. Vilket är ditt favoritkattdjur fast inte vanlig katt?"

Jag har fått frågor om mina favoriter samt ickefavoriter av följande bara i helgen: frukt, val, tv-program, haj, kattdjur, maträtt.

Har säkert glömt några kategorier. Jag sa till slut att hon ju kunde ringa farmor och fråga henne om lite saker. Så det gjorde hon och försvann in på sitt rum och intervjuade farmor i en längre evighet. Farmor som varit isolerad i ett år, hon kanske tänkte att det är rätt skönt att inte träffa massa folk ändå. 😆